Hur-frågan avgör tilliten!
Detta blir min avslutande spaning och reflektion i denna serie, tio tankar om tillit. Egentligen borde jag gå vidare då jag varje vecka hör och ser nya yttringar i den tillitsbaserade styrningens kölvatten. Men just nu känns dessa rader angelägna.De flesta vet varför
När en ny idé kommer så vill man veta varför denna är bra eller viktig. Mitt intryck är att nu i mars 2019 finns det hos de flesta som pratar tillit en varierad men bra förståelse för varför tillit är intressant. Som jag varit inne på tidigare så är förhoppningarna om tillitstankens möjligheter så stora på vissa håll att det kan riskera att bli för mycket på för kort tid. Det får inte bli som ibland att det som går fort upp kommer snabbt ner igen. Den risken kan dock motverkas genom att kloka människor reflekterar över vad tillit är och hur det blir verklighet.
Ganska många vet vad
Det började med en intention att göra styrning tillitsbaserad. En aspekt av vertikal tillit där den som har mest makt över besluten vill lämna en större del av inflytandet till den som följer besluten. När vi sedan undersöker hur detta ska gå till så ser vi många andra aspekter av vad tillit är och vad som påverkar den. Ute i vardagen där verksamhet sker blir exempelvis samarbete, dialog och delaktighet både mer möjliga och nödvändiga. Då handlar det om den horisontella tilliten som visar sig i trygghet, öppenhet, omtanke osv.
Förutom dessa saker så handlar tanken om och målet att skapa tillit om sådant som organisatorisk och social arbetsmiljö, hälsan på arbetsplatsen, kvalitet i mötet med kunder och brukare. Det går vidare att göra tydliga kopplingar mellan tillit och hur vi ska påverka höga sjuktal, kompetensförsörjning och ytterst ekonomin.
Ännu har få ett färdigt svar på hur-frågan
Men hur ska då denna tillitsbaserade och tillitsfulla sköna värld bli verklighet?
Det är den svåraste och mest komplicerade frågan. Jag har tidigare föreslagit att man behöver intressera sig för både strukturen och kulturen i organisationen. Vad finns det i dessa två dimensioner som påverkar om vi lyckas med tilliten? Det räcker dock inte med detta. Det måste till en förändringsdimension också.
Hur tar vi oss som helt sammanhang framåt i riktning mot det mer tillitsfulla tillstånd vi vill vara i? Den utmaningen kan vara svår men samtidigt fasligt intressant och full av möjligheter. Att välja strategi och insatser som förändrar vårt sätt att tänka, att vara och att göra som både individer, grupper och organisationer. Detta är pedagogikens och förändringsdynamikens kunskapsdomäner som behövs för att kunna påverka den mänskliga dimensionen. Jag är helt övertygad om att det mest framgångsrika är en ”lärandestrategi” där resan formas med ett stort mått av delaktighet. Färdiga program och implementeringsplaner kommer inte att lyckas särskilt bra. Det går inte att ha bråttom men självklart ska vi bedriva förändring på ett effektivt sätt.
Dialogen är central
Tankar tar tid och tankar behöver tänkas och samtalas tillsammans om. Gemensamt tänkande och utbyte av tankar sker i dialogen, en form av samtal där ingen ska vinna utan det gemensamt viktiga ska finnas. När dialogen är salutogen så blir det lättare att ha ett intresserat och uppskattande förhållningssätt både i samtal och i arbetet i övrigt.
Låter detta sista stycke vagt eller flummigt? Möjligen, men min erfarenhet är att förklaringen till framgång i denna sorts förändring finns i dessa ”mjuka” frågor.
Några förslag på framgångsfaktorer:
– Skapa mening genom att samtala om vad vi vill och varför.
– Se varje medarbetares tankar och förslag som viktiga bidrag.
– Träna och för dialog både vertikalt och horisontellt.
– Välj ett främjande/salutogent sätt att tänka.
Då blir det möjligt att stärka tilliten i hela kedjan från beslutsnivå via chefer och medarbetare fram till den som verksamheten är till för. Och det är ju därför som vi håller på.
av Anders Hanson
Alingsås den 7 mars 2019