Finns det hopplösa människor?

Mycket av dagens debatt handlar om människor som inte lyckas i skolan. Då tänker jag på Robert som jag träffade för ganska många år sedan. Han lärde mig något viktigt.

Mötet med honom är en förklaring till att jag återigen sitter och skriver om hur vi ska få till hälsosamma och hållbara sammanhang. Här är min berättelse så som den står i boken Salutogen kultur som jag skrev för några år sedan.

Robert – En hopplös unge …?

Robert en grabb som fick många arga blickar och dåliga betyg under sin skoltid.

Vi träffades i en liten byskola i Sörmland 1982, jag var lärare och han elev. Han var en sådan där ”hopplös unge” som inte trivdes i skolan och inte heller klarade av det skolan ville att han skulle klara. Framför allt läsa, skriva, räkna och sitta still. Han protesterade och bråkade istället, fast inte när det var mina ämnen, slöjd och idrott. Då var han intresserad och gjorde sitt bästa. Det var de två ämnen han var duktig i.

På tisdagarna hade vi slöjd de första två timmarna. Jag minns att Robert alltid var på skolan redan när jag kom på morgonen. Han var ivrig att komma in i slöjdsalen och börja jobba! Sedan var han igång intensivt de två timmar som slöjden pågick. Han var engagerad, glad och svettig.
Han visade stolt upp det han gjorde. Det är sådant beteende som ger pedagogen arbetsglädje, att få se barns ögon lysa av intresse för uppgiften.

Robert har återkommit i mina tankar ganska många gånger sedan dess. Jag är så glad att jag fick träffa honom för han lärde mig något väldigt viktigt. Hans sammanhang är ett av flera där jag insåg att man behöver ställa frågorna: ”Hur ska det vara på en skola eller annan arbetsplats för att de som är där ska tycka att det är kul att gå dit? Hur ska det vara för att man också ska trivas där och framför allt lyckas med det som man är där för att uträtta?”

I Roberts fall var det väldigt tydligt att arbetsglädjen kom när han kände sig kompetent och fick möjlighet att uppleva framgång i det han gjorde. Framgångsupplevelsen stärktes av att det fanns någon i närheten som såg och sa något uppskattande. Detta hjälpte Robert att tro på sig själv och den tron var viktig.

Jag vet inte vad Robert gör idag, men jag tror det gick bra för honom. Han hade självförtroende inte bara i slöjd, han var också snabbast i klassen på 60 meter och han kunde köra traktor, 11 år gammal. Jag tror också att han fick tillräckligt med omtänksamma och uppskattande blickar för att inte brytas ned.

Robert betraktades som hopplös men hade förmodligen viss egen kompetensupplevelse. ”Kan jag något, duger jag till något? Jo vars, jag kan faktiskt ett och annat, både slöjda, springa och köra traktor.”

Han hade tre kompetenser där han själv trodde på sin förmåga. De tre sakerna stärkte den bild han hade av sig själv vilket var viktigt när vuxna omkring honom beklagade sig över hans dåliga beteende och skolresultat.

Självförtroende påverkar självbilden som i sin tur påverkar självkänslan. Den känslan är viktig då den har stor betydelse för många saker som trygghet, mod, lärande, välbefinnande och hälsa. Förutom denna prestationsbaserade självkänsla tror jag att Robert hade en del av den i grunden kanske viktigaste självkänslan, att man är uppskattad, älskad för den man är.

MÖTET GAV INSPIRATION

Mötet med Robert har gett inspiration till de salutogena verktyg och arbetssätt som Hälsopromotiongruppen förmedlar idag. Där vi vill stärka ett ledarskap som ser människan och kan skapa en kultur där hon kan må bra och lyckas i skolan, på jobbet och i livet. Människan behöver en kompetensupplevelse och som Pippi Långstrump sa: